Hos tigermunkarna på landsbygden

För något år sedan såg jag ett program på National Geografic som handlade om thailändska munkar som tog hand om och räddade tigrar från tjuvskytte. När vi kom till Thailand sökte jag därför på nätet efter detta ställa och hittade det till min stora glädje. I lördags morse gav vi oss således av för att besöka munklostret med tigrarna. Wan hämtade oss tidigt (nåja, kl 09:00) på hotellet och körde oss sen till Wat Pa Luangta Bua Yanasampanno Forest Monastery (läs mer här http://www.tigertemple.org/). Det var riktigt kul att komma ut på landsbygden och se sig omkring. Det var så otroligt grön och lummigt och alla vägarna var kantade med kokospalmer, banan- och mangoträd. Det var verkligen en syn så otroligt annorlunda och långt ifrån Bangkoks betong-djungel. På vägen passerade vi också den berömda ”Bron över floden Kwaii” (som i filmen med samma namn) där vi stannade på vägen tillbaks och käkade en riktigt mysig thailändsk middag och självfallet också passade på att både fotografera och gå på bron över Kwaii.


Efter ca tre timmar bilresa var vi framme hos ”tiger-munkarna”. Dessvärre har klostret med tiden och med uppmärksamheten nu allt mer blivit ett riktigt turistmål, vilket naturligtvis är både på gott och ont. Självklart tycker jag att det skulle vara roligare om man kunde vandra runt bland tigrar och munkar utan en massa stirriga turister som springer omkring med sina stora kameror i högsta hugg (Jörgen inte inräknad för han var ovanligt lugn med sin kamera runt dessa stora djur) men självfallet är det ju bra för munkarna och därmed också tigrarna med många besökare, då detta ger mer pengar att sköta stället vidare och ta hand om fler djur.


Hur som helst, när vi kom fram låg det tigrar, och då menar jag stora fullvuxna tigrar, men även mindre och några riktig små, liksom ”utspridda” lite varstans. De stora var förvisso kedjade men det var långa kedjor och människor gick omkring och strök försiktigt dem lite hur som helst. Visserligen hela tiden ”bevakade” av munkar eller av de många ”volontärerna” som arbetade på centrat. De små kunde springa omkring lite som de ville men de var ju å andra sidan inte större än fullvuxna bondkatter, men ack så söta, fast inte särskilt tillmötesgående för turisternas poseringar. De stora djuren var dock de som främst fångade vårt intresse. Oj så fina och mäktiga de är! De är verkligen magnifika varelser och så mycket muskler och koordinerad styrka och samtidigt smidighet, och så stora också! Man förstår verkligen varför de kan utgöra ett dödligt hot mot människor och varför människan ack så beklagligt nästan lyckats utrota dem.

Efter en stunds tittande och fotograferande men kanske framför all svettande, fick vi alla följa med munkarna när de skulle promenera med tigrarna till ”grottorna”. Alla som ville – läs vågade – fick tillsammans med en munk hålla tigern i koppel och också bli fotograferad när man gick där med tigern som om vore den en liten hund. Vi fick dock först tydliga instruktioner om hur vi skulle gå för att inte ”skrämma” eller stressa upp tigrarna och vi fick också veta att om tigern eventuellt lyfte på svansen, så var det bara för att ”pinka revir”, och då skulle man vad man än gjorde inte börja skrika utan bara flytta på sig så att man inte blev helt nerblött. De informerade dock också att här i Thailand ses det faktiskt som en mycket stor tur och ära att få ”tiger-pink” på sig :)


Självklart hamnade jag och tjejerna bakom den största tigern som nästan med det samma fick för sig att det var dags att visa vem som ”bestämde” i de här trakterna. Upp for svansen och så hamnade Hannah mitt i skottlinjen, eller säger man pinklinjen :) och fick sig en rejäl dusch. Och vad gjorde jag? Jo jag skrek till! Trots att vi just fått reda på att man inte skulle göra det för då kunde tigern ju bli rädd och anfalla. Men som tur var så var den här besten bara intresserad av att ”dela ut lite tur” och sen lunkade han vidare medan Hannah närmast blev förbannad för tiger-jäkeln hade ”fördärvat” hennes tröja. Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att hennes tröja inte luktade gott precis. Som tur var hade Jörgen dock med sig en extra t-shirt som hon kunde byta om till senare.

Ja-ja, vi överlevde även om Hannahs kläder som sagt luktade riktigt illa. När vi väl kom fram med tigrarna till ”grottorna” så blev det gott om ”photo ops” men dessvärre började det åter regna och så var det ju det här med alla förb-nade turister som hela tiden var i vägen. Efter några timmar gjorde hettan, fukten och ”anspänningen” (det är ju trots allt inga små kissar man leker med precis) sitt och vi bestämde oss för att dra oss tillbaka.

Jag kan ju erkänna att jag är mycket fascinerad av alla stora kattdjur. Jörgen brukar säga att det är eftersom jag är född i lejonets tecken, men om man försöker tänka bort alla (andra) turister så var det en riktigt häftig upplevelse att se dessa enormt stora och respektingivande djur umgås så ”tamt” med människor. Man såg ju att munkarna verkligen hade pli på tigrarna men också att de hade respekt för och hyste mycket kärlek till djuren. Lite värre var det nog med de många ”volontärerna” som mest sprang omkring och drog djuren i benen och svansarna för att de skulle ligga ”rätt” på fotona.

En liten rolig detalj var också man måste bära mörka och neutrala färger, inga ljusa färgglada kläder för då sticker man ut och utsätter sig själv för onödig fara om någon av tigrarna skulle få för sig att det skulle smaka med lite turist. Lägligt nog kan man som omedveten turist köpa mörka t-shirts i shopen utanför, något som de flesta amerikanerna fick göra innan de gick in. Tack o lov var de inte så dumdristiga som de kinesiska turisterna i Kreugerparken i Sydafrika som steg ur sin bil och började filma ett sovande lejon. För plötsligt så vaknade lejonet och så blev det inte mer filmande på den resan, eller mer resa över huvud taget :)